Efter 13 dagar..
..utan Facebook, har vi tillgång till det igen.
Idag tog sig kinesen tid för att komma hit och installera internet åt oss - underbart! Nu kan vi äntligen återupprätta en bättre kontakt med Sverige igen. Jag måste bara påpeka ännu en gång att tiden går så förbaskat fort här borta. Jag förstår det inte. Upp på morgonen vid 7, tre byten med t-bana för att sedan vara framme på BS Studio någon gång mellan 9.00-9.15. Arbeta fram till 12.30 för att ha lunch till 13.30. Efter det jobbar till 18.30. Åker hemåt. Är oftast hemma på 28 våningen runt 19.15. Antingen blir det mat och film eller så trycks även ett kortare gympass in. Sen hinner klockan bli mycket, och då är det dags att sova för att sedan gå upp samma tid nästa morgon igen. Vardag på repeat.
Imorgon blir det helg i alla fall. Det ser jag fram emot. Det kommer som i tidigare inlägg nämnts, vara väldigt hektiska veckor på praktiken, många deadlines, med saker som måste vara klara i tid. Men det är kul i alla fall. Första dagen kändes sådär, men det känns bara bättre och bättre. Första dagen var jag fortfarande mycket förvirrad över vad jag faktiskt skulle göra, men det klarnade redan dagen efter. Så nu är det kul. Kanske inte alltid så lätt, men kul i alla fall. Jag undrar vad helgen kommer erbjuda. Vi ska i alla fall passa på att träna, för vi har möjlighet att smita dit tidigare, då är det inte så mycket folk där som det är på kvällen. Då är det fullt.
En typisk sak som kineser gör när de tränar är att lägga beslag på löpband och motionscyklar, gå i snigelfart respektive trampa segare än en sengångare klättrar, eftersom de självklart sms:ar under hela träningspasset. Samma fenomen kan uppstå vid t-banan. Kanske inte samma, men liknande i alla fall. De har först väldigt, väldigt bråttom, men så fort de trängt sig förbi en till två personer är det som om tiden står still. De har en förmåga att alltid vara i vägen. Speciellt när man har bråttom själv.
När jag sitter och tänker över vad vi upplevt här så är det inte alltid så lätt att återberätta det. Det har hänt så väldigt mycket, en del glöms helt enkelt bort. Nu blev jag väldigt seg i huvudet känner jag, så det är dags att lägga datorn åt sidan. Nu blir det lite film med min älskling innan det är dags att sova igen.
Idag tog sig kinesen tid för att komma hit och installera internet åt oss - underbart! Nu kan vi äntligen återupprätta en bättre kontakt med Sverige igen. Jag måste bara påpeka ännu en gång att tiden går så förbaskat fort här borta. Jag förstår det inte. Upp på morgonen vid 7, tre byten med t-bana för att sedan vara framme på BS Studio någon gång mellan 9.00-9.15. Arbeta fram till 12.30 för att ha lunch till 13.30. Efter det jobbar till 18.30. Åker hemåt. Är oftast hemma på 28 våningen runt 19.15. Antingen blir det mat och film eller så trycks även ett kortare gympass in. Sen hinner klockan bli mycket, och då är det dags att sova för att sedan gå upp samma tid nästa morgon igen. Vardag på repeat.
Imorgon blir det helg i alla fall. Det ser jag fram emot. Det kommer som i tidigare inlägg nämnts, vara väldigt hektiska veckor på praktiken, många deadlines, med saker som måste vara klara i tid. Men det är kul i alla fall. Första dagen kändes sådär, men det känns bara bättre och bättre. Första dagen var jag fortfarande mycket förvirrad över vad jag faktiskt skulle göra, men det klarnade redan dagen efter. Så nu är det kul. Kanske inte alltid så lätt, men kul i alla fall. Jag undrar vad helgen kommer erbjuda. Vi ska i alla fall passa på att träna, för vi har möjlighet att smita dit tidigare, då är det inte så mycket folk där som det är på kvällen. Då är det fullt.
En typisk sak som kineser gör när de tränar är att lägga beslag på löpband och motionscyklar, gå i snigelfart respektive trampa segare än en sengångare klättrar, eftersom de självklart sms:ar under hela träningspasset. Samma fenomen kan uppstå vid t-banan. Kanske inte samma, men liknande i alla fall. De har först väldigt, väldigt bråttom, men så fort de trängt sig förbi en till två personer är det som om tiden står still. De har en förmåga att alltid vara i vägen. Speciellt när man har bråttom själv.
När jag sitter och tänker över vad vi upplevt här så är det inte alltid så lätt att återberätta det. Det har hänt så väldigt mycket, en del glöms helt enkelt bort. Nu blev jag väldigt seg i huvudet känner jag, så det är dags att lägga datorn åt sidan. Nu blir det lite film med min älskling innan det är dags att sova igen.
Puss och kram!
Kommentarer
Trackback
